Porfyr

Porfyr är en eruptiv, mycket hård bergart som varierar i utseende och färg beroende på inslaget av mineralkorn
i grundmassan. Stenen har sedan antiken, då man bröt röd porfyr i Egypten, använts till prydnads- och bruksföremål. Att bryta och bearbeta porfyr är ett mödosamt och tidskrävande arbete. Bakom den vackert blanka ytan på det färdiga föremålet ligger många timmars polering av den hårda stenen. Namnet, som syftar på en av alla de färger som porfyren fnns i, kommer från grekiskans porphyri ́teˉs som betyder ’purpurfärgad’. Bara i Sverige har man hittat över hundra olika färgnyanser och strukturer, många har fått namn efter fyndorten såsom Rännåsporfyr och Orrloksporfyr. Till de mest exklusiva föremålen har man ofta använt Blybergsporfyren, som vanligtvis är brunsvart med vackra inslag av kristalliska strökorn.

Porfyren finns omnämnd i Sverige redan i slutet av 1600-talet, men det dröjde ända fram till 1780-talet innan man började bryta porfyr vid Elfdals Porphyrverk i Dalarna. Under Gustav III:s tid, när intresset för antiken blommade, var porfyren högsta mode 
och beställningarna strömmade in från kungahuset.
 Så småningom dalade dock intresset och när tillverkningen inte längre var lönsam köpte Karl XIV Johan porfyrverket. Produktionen tog åter fart och mängder av porfyrföremål producerades. Dessa var uppskattade gåvor från kungahuset vid besök i utlandet, varför det idag finns en hel del svensk porfyr utomlands. Med tiden blev det ekonomiskt ohållbart att driva verket och efter att stora sliphuset brann 1867 skedde ett antal ägar- byten. Porfyrverket stängdes på 1880-talet.