Smyckekonst – en konstart i sig
Att pryda sig med smycken är en tradition som är lika gammal som människosläktet. Under åren har fantasi och hantverksskicklighet tillsammans med, både påkostade och ädla, liksom oädla och uppfinningsrika material, skapat en utsökt och exklusiv konstform som stilmässigt är avhängigt övriga konstarter genom de olika epokerna.
Under renässansen var smycken förbehållna kungligheter och samhällets allra mest förmögna. De vanligaste smyckena utgjordes av halskedjor i guld, ringar och hattagraffer. Diamanter, rubiner, smaragder och safirer användes men pärlor och emaljarbeten var också vanliga. Att bära smycken var ett medvetet val att visa på makt och rikedom. Smycken kunde också bäras för att skydda mot ondska eller föra lycka med sig.
Under 1600-talet och barocken förändras smyckekonsten genom tryckta mönsterbilder som spreds från modestaden Paris runt om Europa. Att bära brosch blev på modet och man lärde sig att fasettslipa ädelstenar vilket gjorde att de glittrade mer.
De vita diamanterna och pärlorna är typiska för rokokoperioden. För att diamanter skulle komma till sin fulla rätt infattades de i silver istället för guld. Eftersom silver oxiderar var det inte ovanligt att baksidan på smycket var gjort i guld för att skydda klädedräkten mot missfärgning. Örhängen var populära, särskilt modellen med tre hängande kläppar som kallas ”à la girandole”.
Under det sena 1700-talet kommer inspirationen från de arkeologiska utgrävningarna i Grekland och Italien. Motiv från den antika arkitekturen och konsten plockas upp. Mikromosaiker, kaméer och lavasmycken blir efterfrågade.
Under 1800-talets andra hälft råder stora förändringar inom smyckekonsten i och med industrialismens framväxt och skråväsendets upphörande. Stilarna från tidigare århundraden upprepas genom nystilar och industriell tillverkning.
Mot slutet av 1800-talet tröttnade man på det maskingjorda och det uppstod en ny stil som kallas art nouveau i Frankrike och Jugend i Tyskland och Sverige. Formerna inspirerades av flora och fauna liksom kvinnokroppen. Nytt var att man även tillverkade smycken i andra material som horn, järn, tenn, ben men även silver och guld.
Under 1900-talet är smyckekonsten i stor förändring. Intresset för konstnärligt uttryck tillsammans med bruket av mindre kostsamma material föder fram en ny generation smyckekonstnärer.
